Så, vad har hänt och vad händer nu? Livet är inte lyckligt än igen i alla fall.
Jo det är så att alla planer som jag hade när jag lämnade Sverige denna gången numera är skrotade. Poff, borta, gone.
Jag har haft några jobbiga dagar och det är fortfarande tufft vissa stunder, men det blir nog bättre snart.
Tänkte skriva kort om den trek som vi gjorde, då jag inte har ork att berätta mer ingående, Poon Hill, en fyra dagars trek. Vi började i Nayapol till Thikkedunga där vi stannade över natten. Dag två gick vi från tikkedunga till Ghorepani. Tredje dagen var det dags för Poon hill och sedan vidare till Ghandruk. På fjärde dagen gick vi från Ghandruk ner till Nayapol igen. Man tar sig alltså upp till 3200 meters höjd andra dagen genom att mestadels bestiga trappor. Och ni kan ju tänka er hur det är att klättra i trappor 5 timmar i sträck. Inte vanliga trevliga trappor med väl avmätt avstånd heller för den delen. Det var vackra vyer dock och i slutändan var det värt det. Eller på väg ner så kändes det inte helt värt det då vi inte hade tur med vädret dagen då vi begav oss upp till just Poon Hill, för vem hade kunnat ana att det är jobbigare att ta sig ner än upp? För varje steg jag tog nedåt så kändes det som att mina ben skulle ge vika, vi hade tur med vädret förutom sista dagen då det regnade. Den dagen var dagen då vi blev omsprugna av skolbarn i flipflops, borstandes tänderna i de våta hala trapporna. När vi väl kom tillbaka till där vi började bestämde vi oss för att ta en taxi istället för lokalbuss tillbaka till Pokhara. Ett mycket bra beslut då jag knappt kunde gå, vilket jag knappt kunde dagarna efter heller.
Jag är glad att jag gjorde den här trekken även om jag vissa stunder trodde att jag skulle dö, eller att mina ben skulle ramla av för det man får se under tiden är så otroligt vackert. Lägger upp lite bilder, alla är inte tagna utav mig utan vissa är tagna utav Emil.
Och nu.. ja nu befinner jag mig i Indonesien på ön Bali. Jag har alltid velat åka hit och hade egentligen planerat att göra det förra gången men nu när jag väl är här så vet jag inte riktigt hur jag känner det. De omständigheter som fört mig hit just nu är väl inte riktigt de bästa och det mesta känns lite fel. Jag vet inte hur länge jag stannar här, allt beror på hur jag känner det. Jag vill såklart att allt ska bli riktigt bra och att jag får tillbaka kärleken till att resa igen snart. Men just nu behöver jag först ta mig igenom dagarna var för sig. Några timmar i taget. Har träffat trevliga människor där jag bor och det hjälper såklart så vi får se vart livet för mig hädanefter.
Jag är tacksam, oerhört tacksam för all uppmuntran och stöttning jag har fått. Jag ska ta tag i min egna lycka igen snart, jag lovar, sänd glada och positiva tankar min väg om ni har några över!
Jo det är så att alla planer som jag hade när jag lämnade Sverige denna gången numera är skrotade. Poff, borta, gone.
Jag har haft några jobbiga dagar och det är fortfarande tufft vissa stunder, men det blir nog bättre snart.
Tänkte skriva kort om den trek som vi gjorde, då jag inte har ork att berätta mer ingående, Poon Hill, en fyra dagars trek. Vi började i Nayapol till Thikkedunga där vi stannade över natten. Dag två gick vi från tikkedunga till Ghorepani. Tredje dagen var det dags för Poon hill och sedan vidare till Ghandruk. På fjärde dagen gick vi från Ghandruk ner till Nayapol igen. Man tar sig alltså upp till 3200 meters höjd andra dagen genom att mestadels bestiga trappor. Och ni kan ju tänka er hur det är att klättra i trappor 5 timmar i sträck. Inte vanliga trevliga trappor med väl avmätt avstånd heller för den delen. Det var vackra vyer dock och i slutändan var det värt det. Eller på väg ner så kändes det inte helt värt det då vi inte hade tur med vädret dagen då vi begav oss upp till just Poon Hill, för vem hade kunnat ana att det är jobbigare att ta sig ner än upp? För varje steg jag tog nedåt så kändes det som att mina ben skulle ge vika, vi hade tur med vädret förutom sista dagen då det regnade. Den dagen var dagen då vi blev omsprugna av skolbarn i flipflops, borstandes tänderna i de våta hala trapporna. När vi väl kom tillbaka till där vi började bestämde vi oss för att ta en taxi istället för lokalbuss tillbaka till Pokhara. Ett mycket bra beslut då jag knappt kunde gå, vilket jag knappt kunde dagarna efter heller.
Jag är glad att jag gjorde den här trekken även om jag vissa stunder trodde att jag skulle dö, eller att mina ben skulle ramla av för det man får se under tiden är så otroligt vackert. Lägger upp lite bilder, alla är inte tagna utav mig utan vissa är tagna utav Emil.
Och nu.. ja nu befinner jag mig i Indonesien på ön Bali. Jag har alltid velat åka hit och hade egentligen planerat att göra det förra gången men nu när jag väl är här så vet jag inte riktigt hur jag känner det. De omständigheter som fört mig hit just nu är väl inte riktigt de bästa och det mesta känns lite fel. Jag vet inte hur länge jag stannar här, allt beror på hur jag känner det. Jag vill såklart att allt ska bli riktigt bra och att jag får tillbaka kärleken till att resa igen snart. Men just nu behöver jag först ta mig igenom dagarna var för sig. Några timmar i taget. Har träffat trevliga människor där jag bor och det hjälper såklart så vi får se vart livet för mig hädanefter.
Jag är tacksam, oerhört tacksam för all uppmuntran och stöttning jag har fått. Jag ska ta tag i min egna lycka igen snart, jag lovar, sänd glada och positiva tankar min väg om ni har några över!
Mina tankar är med dej dagligen.Jag hoppas du kan njuta av din resa trots allt.Sköt om dej. Kram Iréne
SvaraRadera